Första steget 

Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen - att vi inte längre kunde hantera våra liv.

Vem vill erkänna ett totalt nederlag?  Knappast någon, förklarligt nog. Alla naturliga instinkter reser sig mot tanken på att erkänna sin egen maktlöshet. Det är verkligen hemskt att behöva erkänna att vi - med glas i hand - blivit så besatta av ett destruktivt drickande att endast Guds försyn kan befria oss.

Inget annat sammanbrott är som detta. Alkoholen har blivit den skoningslöse, som berövar oss all självständighet och motståndsvilja. När vi väl accepterat detta bistra faktum, är vårt sammanbrott som fungerande människor fullständigt.

Men när vi går med i AA får vi snart en helt annan syn på denna totala förödmjukelse. Vi inser att det endast är genom ett fullständigt nederlag som vi är i stånd att ta våra första steg mot befrielse och styrka. Erkännandet av vår personliga maktlöshet visar sig slutligen vara den fasta grund som vi kan bygga ett lyckligt och meningsfullt liv på.

Vi vet  att en alkoholist som kommer till AA knappast får ut särskilt mycket om han inte först accepterat sin ödeläggande svaghet och alla dess följder. Hans nykterhet - om han alls har någon - blir högst vansklig så länge han inte är tillräckligt ödmjuk. Någon verklig lycka kommer han inte att finna. Den ofantligt stora erfarenheten inom AA har tydligt visat att ödmjukheten är en av hörnstenarna i gemenskapen. Principen att vi inte kommer att finna någon varaktig kraft förrän vi erkänner vårt fullständiga nederlag är roten ur vilken vår gemenskap vuxit och blomstrat.